Östgötamötet 2018 »

Foto: SEN, ALU   Text: ALU

Smalspårsfrämjandets Östgötamöte 2018 gick av stapeln 3 februari. Här ett reportage från mötet.

Etiketter: reportage

Den 3 februari 2018 ordnade några av Smalspårsfrämjandets medlemmar i Norrköping årets Östgötaträff. 2017 var det inget Östgötamöte men efterfrågan var stor och 2018 blev det ett välbesökt möte. Man hade hyrt en lokal av IOGT med tillhörande pentry så det fanns kaffe, smörgåsar och kakor att inhandla under hela dagen.

En handfull SMJ:are var på plats och umgicks med likasinnade från Östergötland och Mälardalen. Många bekanta ansikten syntes i vimlet och det var kul att träffa och prata med gamla bekanta. Smalspårsfrämjandets möten brukar ha som stomme att besökarna tar med sig och visar upp modeller i olika stadier av färdigställande. Så även på detta möte.

Några väldigt lokala förebilder fanns där, bland annat en ställverksbyggnad från Linköping och en modul med stationen i Borensberg med tillhörande fordon från Östgötasmalspåret. Några hade fokuserat på äldre fordon från senare halvan av 1800-talet. Ett blivande timmeruppfordringsverk med förebild från Askersundstrakten i skala noll visades upp liksom en exposé av färdigbyggda modeller från våra vanligaste byggsatsproducenter.

Bilderna här intill visar en hel del av det som fanns på plats..

Östgötamötet har som tradition att ordna ett föredrag med järnvägstema som en av programpunkterna under dagen. Detta år var temat semaforer.

Efter en internationell utblick med lite olika varianter av semaforer gled fokus över mot svenska förhållanden. Vi fick lära oss att semaforvingarna under många decennier var målade i någon av tre färgsättningar; helt röda, polkagrisrandiga rött/vitt eller röd botten med ett vitt lodrätt streck eller vit botten med ett rött lodrät streck.

Ursprungligen visades ’kör’ med semaforvingen snett nedåt. Någon kom på att det inte är så bra. Om vajern som håller vingen går av trillar den ner och semaforen visar då felaktigt ’kör’. Man byggde därför om semaforerna så att ’kör’ istället visas med lyft semaforvinge snett uppåt. Från början stod semaforen ofta mitt för stationshuset och reglerade infarten till stationen. Lokföraren skulle ge akt på den vinge som stack ut åt vänster från semaforstolpen. Det var den vinge som angav signalbilden för tåget.

När tågen fick högre hastigheter flyttades semaforerna ut till stationsgränsen eller lite bortom stationsgränsen för att det skulle hinna stanna i tid. Semaforerna försågs med linstyrning så att stationspersonalen skulle slippa ta sig bort till semaforen för att ställa om den. För att kunna ge mer nyanserade signalbesked infördes flera vingar på semaforen. En lyft vinge betyder ’kör’ med högsta tillåten hastighet. Två lyfta vingar betyder att tåget får köra in på stationen men eftersom det ska till sidotågväg (svänga i växeln) får det inte köra fortare än 40 km/h (tror jag det var). Tre lyfta vingar betyder också sidotågväg och med tillägget att det finns något annat som gör att tåget måste kunna stanna snabbare än normalt på det spår man kör in på (så kallad ’avkortad tågväg’).

Semaforer som vi känner dem med vingar målade röda och gula och med en rund ’platta’ i ytteränden är ett relativt modernt påfund och började dyka upp i Sverige på 1930-talet. Semaforer fanns kvar i aktiv tjänst hos SJ/Banverket ända in på 1990-talet. De två platser som hade kvar sina semaforer längst var Bjärka-Säby i Östergötland och Vaggeryd i Småland.

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter