Spår från förr ->

18 juni 1955
Under den gångna helgen har det nybil­dade Säll­skapet för Järn­vägs­Hi­storia, SJH, i Ekens­holm arran­gerat en längre utfärd för att bese och doku­men­tera de rester av de verk­liga urspåren, innan tidens tand tar sista tuggan av dem.

Text: LEB      Foto: LEB, LGF

Etiketter: nya_sba
En järn­vägs­hi­sto­risk exkur­sion i och omkring Saxnora– Mohällarne Järn­vägs trafik­om­råde.

Under den gångna helgen har det nybil­dade Säll­skapet för Järn­vägs­Hi­storia, SJH, i Ekens­holm under ledning av ordfö­rande Bo Linck arran­gerat en längre utfärd för att bese och doku­men­tera resterna av de verk­liga urspåren, innan tidens tand tar sista tuggan av dem.
   Man samlades i ottan på Fiskar­torget vid Ekens­holms station för order­giv­ning, vilken hölls av för dagen inbjuden expertis från Riksan­tik­va­rieäm­betet, i form av arki­varie Albrecht Sparre assi­sterad av bygg­nads­hi­sto­riker Simeon Bijelke.
   Första etappen var att ta fem steg framåt till spår 1, det så kallade tres­kens­spåret, det spår där tågen mellan Håvgången och Bång­fors under en tid fick samsas med sina full­vuxna släk­tingar som trafi­ke­rade SMJ. Ingen har kunnat förklara varför man sparat denna korta bit av smal­spåret när resten revs upp. Det handlar om en kilo­meter väster och sydost om stationen. Rykten påstår att gamle Konsul Enkrona haft ett lok och några vagnar uppställda i en herr­gården till­hörig byggnad. Tanken lär har varit att intres­sera intres­se­rade att rusta upp fordonen och till allmän förnö­jelse låta dessa trafi­kera tres­kens­spåret. Men så avled Konsul Enkrona och med honom den kanske första idén om en musei­bana i Sverige.
   Detta spår doku­men­te­rades dock mycket noggrant eftersom det kommer att rivas upp inom kort, då SMJ:s styrelse fattat beslut om att bygga om hela bangården. Den är mycket sliten och i starkt behov av moder­ni­se­ring. Statens Järn­vägs­in­spek­tion har hotat med total­förbud för all trafik om SMJ inte "tar i den biten". Erik af Pommern och alla gamla Enkronor kommer natur­ligtvis att vrida sig i sina gravar då smal- och tres­kens­spåret rivs upp, men det är smällar de får ta!
   Så blev det uppsitt­ning för färd till Farsarvet, där resterna som minner om den numera nedlagda delsträckan Saxnora–Farsarvet skulle doku­men­teras. Saxno­ra­fältet var inte längre lönsamt att bear­beta sedan leve­ran­serna av malm till Tyskland från de dittills tyskägda gruvorna av kända skäl upphörde. I ett slag förlo­rade bandelen sin huvud­sak­liga funk­tion och lades därför ned för ungefär tio år sedan. Men i västra änden av Farsar­vets station kan man fort­fa­rande se den gamla infarts­se­ma­foren med sin fällda vinge.
   Kosan ställdes nu mot sydväst och den numera nedlagda stationen i Ersben­ning. SJ, som för ett par år sedan övertog Hedköping–Västanå Järnväg (HVJ), ansåg inte att trafik­un­der­laget kunde moti­vera ett beva­rande av Ersben­nings station och vid senaste tidta­bells­skiftet upphörde trafiken. Sedan dess har stationen stått tom och nu aviserar SJ att man tänker riva den. När har man inte bestämt, varför det ansågs ange­läget att doku­men­tera den igen­bom­made stations­bygg­naden. Några delta­gare ondgjorde sig över att även avträ­des­bygg­naden var igen­bommad.
   Bygg­naden är intres­sant i ett bygg­nads­hi­sto­riskt avse­ende. Många järn­vägs­för­valt­ningar valde vid sekel­skiftet att anlita mer eller mindre kända arki­tekter för att skapa en enhetlig stil på sina bygg­nader utmed linjen, framför allt statio­nerna. Så gjorde även HVJ.
   Man anli­tade den så småningom (ö)kände hedkö­pingsar­ki­tekten Allan V. Ritare. Från hans ritbord finns i området två stationer, Farsarvet och Ersben­ning. Styrelsen i HVJ gillade hans förslag och lät i rask takt uppföra dessa stationer. Tråkigt nog visade det sig att arki­tekten plagi­erat SJ:s då under byggnad varande stationer i Snyten och Dagarn. Byggandet var dock för långt gånget och kunde inte avbrytas, men det kunde kontraktet med arki­tekten.
   Vad dagens boende i området kanske inte längre har någon djupare kännedom om är att långt innan SMJ byggdes fanns här ett nät av smal­spå­riga småbanor, som förband gruvor och masugnar med varandra och med utskepp­nings­hamnar. Även trävaror och kol behövde kapa­ci­tets­starka trans­port­medel.
   Dessa småbanor, sedan länge helt eller delvis nedlagda är i många fall så gott som omöj­liga att spåra (OBS helt oavsiktlig rolighet). Men eftersom Säll­skapet består mest av amatö­rar­ke­o­loger med god till mycket god tolk­nings­för­måga, ja somliga anser sig t.o.m. ha tolk­nings­fö­re­träde, kan man inte lämna någon plats utan sorg­fällig damm­sug­ning efter spår av spår. (Jaha, nu var vi där igen.)
   Således tog säll­skapet vägen via Storbos och Utmåls­bergs gruvor till den lilla sjöbanan mellan Davidsbo och Örvik som före­nade sjöarna Jesen och Övre Flyen. Där kan ett ovant öga inte finna några spår, men en delta­gare fann rester av murkna syllar som med bästa vilja i världen kunde antas varit smal­spårs­syllar.
Resan fort­satte sedan till Åma och Åma kanal. Där hade man anlagt en kanal i stället för järnväg till Nedre Flyen. Den ena av de två sluss­por­tarna finns fort­fa­rande kvar och reglerar numera vatten­ståndet i Övre Flyen. I Åma besågs och beund­rades även de obefint­liga resterna av såväl herr­gården som hyttan.
   Man styrde nu mot utflyk­tens och SMJ:s slutmål – Mohäl­larne. Där hade även smal­spåret från Knäpp­kus­fors sin slut­sta­tion, men därav åter­står idag blott två korta räls­stumpar, den ena gick till malm­hamnen och den andra till styc­ke­gods­hamnen. Loksta­tionen liksom alla andra bygg­nader är idag sorg­fäl­ligt ersatta med andra bygg­nader.
   Resan avslu­tades i Mohäl­larne med en bastant såväl som välbe­hövlig middag på Stads­ho­tel­lets "hamn­krog" Första Vakten. Samtalen om dagens upple­velser blev allt livli­gare, men som avslut­ning konsta­te­rades att denna form av verk­samhet borde kunna utvidgas och kanske till och med omfatta inte bara Ekens­holm och bygd, utan fastmer hela landet. Någon föreslog bildandet av en före­ning eller klubb för alla som är intres­se­rade av ”riktiga” järn­vägar. Den skulle kanske kunna heta något i stil med Svenska Järn­vägs­klubben, eller kort och gott SJK i en mera järn­vägs­mässig stil.
   Man bestämde sig för att SJH skulle aktivt verka för denna idé, varefter var och en for hem till sitt efter en lång och inne­hållsrik dag.

Lars Eric B
Fiskar­torget i Ekens­holm
Samling och order­giv­ning på Fiskar­torget vid Ekens­holms station. Arki­varie Sparre infor­merar bl.a. Säll­ska­pets ordfö­rande Bo Linck, dagen till ära iförd gipsat ben.
Ekens­holms bangård
Det berömda tres­kens­spåret på Ekens­holms station och utfarten genom tunneln mot Bång­fors.
Ekens­holms bangård
Gamla geng­as­verk­staden i Ekens­holm doku­men­teras. I fonden Sparre, Bijelke och Linck i livligt samspråk om bygg­na­dens arki­tek­to­niska värden.
Snart uppriven infart till Ekens­holm
Här kom smal­spåret från Håvgången in på Ekens­holms station.
Farsar­vets station, f.d. utfarten mot Saxnora
Här utgick den sedan snart tio år nedlagda bandelen mot Saxnora från Farsar­vets station. De sista resterna doku­men­teras här noggrant.
Ersben­nings station
Det rivnings­ho­tade stations­huset i Ersben­ning före­vi­gades ivri­gare på sin ålders höst än någonsin till­förne.
Ersben­nings f.d. bangård
Visst känns det uppgivet när spåret är upprivet? Här syns både spåren efter det gamla perrong­spåret, spår 1, och spåret till last­kajen.
Åma kanal
Den enda åter­stå­ende sluss­porten
Syllar i Örvik
Minnande om ett smal­spår
Mohäl­larne Hamn, f.d. anslut­ningen för 'gamla banan'
I Mohäl­larne besågs de ömkliga resterna av den smal­spå­riga järn­vägen från Knäpp­kus­fors. Här stick­spåret till malm­hamnen.
Mohäl­larne Hamn, f.d. lilla hamn­bas­sängen
Och här spåret till styc­ke­gods­hamnen. Olän­dig­heten omöj­lig­gjorde dock för halte Bo Linck att på plats betrakta förfallet.

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

-

Etiketter